31 januari 2011

Jag åkte till Tjernobyl

På natten den 26 april 1986 gick något fruktansvärt snett i kärnkraftverket i Tjernobyl. Man genomförde tester av reaktor 4 och hade tillfälligt kopplat ur vissa säkerhetssystem, då ett misstag hos operatörerna – i kombination med brister i anläggningens konstruktion – orsakade en ångexplosion. Denna ledde till en kraftig brand, som förstörde det tunna taket och radioaktiva partiklar kastades ut och spreds med vinden över stora delar av Europa. Världens värsta kärnkraftsolycka hade inträffat.

Från Sovjets håll höll man tyst om olyckan och först på måndagen den 28 april upptäckte man vid Forsmarks kärnkraftverk förhöjd radioaktivitet. Dagen därpå bekräftade de sovjetiska myndigheterna att ett haveri ägt rum. Dock förstod man inte på plats i Tjernobyl hur allvarligt hög radioaktiviteten var, eftersom man inte hade tillräckligt bra mätare. Många stannade och arbetade helt utan skyddskläder. De flesta dog av akuta strålskador inom tre veckor.

1986 var jag 10 år och jag minns inte särskilt mycket av denna dramatik eller hur mycket jag förstod. Vad som däremot fascinerat mig ända sedan barnsben är den övergivna staden Pripjat. Pripjat ligger nära Tjernobyl och staden grundades 1970 för att husera kärnkraftverkets arbetare och deras familjer. Vid tidpunkten för olyckan bodde 50.000 människor i staden – en fin och välmående mönsterstad, grönskande och blomstrande, intill ett kärnkraftverk som sågs som något positivt. En god symbol för den sovjetiska ingenjörskonsten. Talesättet ”Den fredliga atomen” var populärt.

Först en dag efter olyckan fick folk i staden veta att något hänt och under några dagar därefter evakuerade man alla invånare, som fick höra att de skulle få komma tillbaka cirka tre dagar senare. Så blev det inte. I 25 år har nu staden stått övergiven, lämnad precis som den var den där dagen. Fram till 2000-talet stod det mesta orört, men husen har sedan blivit plundrade. Fönsterrutor har man krossat medvetet, och alla dörrar står öppna, för att få bättre ventilation i byggnaderna. Naturen har tagit över staden och området har fått ett rikt djurliv, med såväl björn som vildsvin och varg.

En 30-kilometerszon kring kärnkraftverket är bevakad och inte tillgänglig för allmänheten. Dock kan man numera komma dit som turist, tillsammans med en guide på ordnade resor från Kiev. Att besöka området är inte farligt, så länge man håller sig med guiden. Strålningsnivåerna man utsätts för är låga, inte värre än vid en flygning över Atlanten (jag har haft kontakt med en professor vid Strålsäkerhetsmyndigheten, som bekräftat detta). Och kalla det katastrofturism om du vill, men jag tycker att detta är mycket viktig och intressant nutidshistoria.

Tillsammans med mina arbetskamrater fick jag förra helgen chansen att komma till denna plats, så vänta er många bilder framöver.

10 kommentarer:

  1. Oj vad häftigt att få besöka tjernobyl! Jag ser verkligen fram emot att få se dina bilder därifrån.

    SvaraRadera
  2. Det låter väldigt spännande! Det ska bli intressant att se bilderna och höra om dina tankar och erfarenheter från besöket!

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Oj vad intressant! Har med hört talas om turistresor dit, senast förra v på radion. Jag förstår att det måste känns overkligt att se denna övergivna staden, som en spökstad. Det är så gripande och hjärtskärande att läsa om alla dessa människor som fick överge allt de hade!
    Ska bli intressant att se fler bilder på din blogg inom ämnet,
    kram Caroline

    SvaraRadera
  4. Hej!
    Jag minns med fasa, jag födde barn 1 maj 1986 och vi blev tillsagda att stänga fönstren för att skydda oss, väldigt hemskt känsla. Tankarna går ju till alla dem om fick sätta livet till och alla de som blev sjuka.

    Hälsning
    Mia Sjölund

    SvaraRadera
  5. Oj, det låter väldigt spännande! Ser fram emot att få se bilder därifrån sen, vilken upplevelse!

    SvaraRadera
  6. Det lyder spændende med sådan en historisk tur.

    SvaraRadera
  7. Kusliga bilder, och fina. Och viktiga att inte glömma!

    SvaraRadera
  8. Jag var fem när haveriet inträffade, och det jag minns tydligast är att ett litet lejon i brungul manchester som glömts ute över natten plötsligt bara försvann - jag fick aldrig tillbaka det, för att det hade regnat på det. Obegripligt, tyckte mitt femåriga jag.
    På tioårsdagen efter katastrofen skrev tidningarna förstås mycket om Tjernobyl i olika tillbakablickar, och det minns jag desto tydligare. Jag läste, grät, och blev så förtvivlad och arg.
    Det var ett sånt där ögonblick när jag förlorade väldigt mycket av min barndomstrygghet - jag insåg hur illa människan gör, och hur makten korrumperar oss, och hur det i slutändan alltid är de vanliga människorna som får sitta emellan - de som inte har valt att bygga kärnkraftverket, de som inte har haft ansvar för säkerhetssystemen. minns fortfarande hur jag grät över beskrivningen av den gamla tanten som lät sin ko beta längs vägrenen, med kon inlindad i plast för att skydda henne mot strålningen. och brandmännen som varit först på plats, och sedan låg hemma och dog, omskötta av sina fruar, som de också dog av strålningen från sina män. Våndan över hur mycket som går så fel i den här världen, och att det så ofta är de oskyldiga som får lida.

    SvaraRadera
  9. Spennende:)
    Jeg har laget noe fra boken din. Herlig bok:=)
    Har linket til bloggen din også. Håper det er ok.
    http://gunlailashobbyblogg.blogspot.com/

    SvaraRadera