31 januari 2011

Jag åkte till Tjernobyl

På natten den 26 april 1986 gick något fruktansvärt snett i kärnkraftverket i Tjernobyl. Man genomförde tester av reaktor 4 och hade tillfälligt kopplat ur vissa säkerhetssystem, då ett misstag hos operatörerna – i kombination med brister i anläggningens konstruktion – orsakade en ångexplosion. Denna ledde till en kraftig brand, som förstörde det tunna taket och radioaktiva partiklar kastades ut och spreds med vinden över stora delar av Europa. Världens värsta kärnkraftsolycka hade inträffat.

Från Sovjets håll höll man tyst om olyckan och först på måndagen den 28 april upptäckte man vid Forsmarks kärnkraftverk förhöjd radioaktivitet. Dagen därpå bekräftade de sovjetiska myndigheterna att ett haveri ägt rum. Dock förstod man inte på plats i Tjernobyl hur allvarligt hög radioaktiviteten var, eftersom man inte hade tillräckligt bra mätare. Många stannade och arbetade helt utan skyddskläder. De flesta dog av akuta strålskador inom tre veckor.

1986 var jag 10 år och jag minns inte särskilt mycket av denna dramatik eller hur mycket jag förstod. Vad som däremot fascinerat mig ända sedan barnsben är den övergivna staden Pripjat. Pripjat ligger nära Tjernobyl och staden grundades 1970 för att husera kärnkraftverkets arbetare och deras familjer. Vid tidpunkten för olyckan bodde 50.000 människor i staden – en fin och välmående mönsterstad, grönskande och blomstrande, intill ett kärnkraftverk som sågs som något positivt. En god symbol för den sovjetiska ingenjörskonsten. Talesättet ”Den fredliga atomen” var populärt.

Först en dag efter olyckan fick folk i staden veta att något hänt och under några dagar därefter evakuerade man alla invånare, som fick höra att de skulle få komma tillbaka cirka tre dagar senare. Så blev det inte. I 25 år har nu staden stått övergiven, lämnad precis som den var den där dagen. Fram till 2000-talet stod det mesta orört, men husen har sedan blivit plundrade. Fönsterrutor har man krossat medvetet, och alla dörrar står öppna, för att få bättre ventilation i byggnaderna. Naturen har tagit över staden och området har fått ett rikt djurliv, med såväl björn som vildsvin och varg.

En 30-kilometerszon kring kärnkraftverket är bevakad och inte tillgänglig för allmänheten. Dock kan man numera komma dit som turist, tillsammans med en guide på ordnade resor från Kiev. Att besöka området är inte farligt, så länge man håller sig med guiden. Strålningsnivåerna man utsätts för är låga, inte värre än vid en flygning över Atlanten (jag har haft kontakt med en professor vid Strålsäkerhetsmyndigheten, som bekräftat detta). Och kalla det katastrofturism om du vill, men jag tycker att detta är mycket viktig och intressant nutidshistoria.

Tillsammans med mina arbetskamrater fick jag förra helgen chansen att komma till denna plats, så vänta er många bilder framöver.

28 januari 2011

3 år


Marsmallows på tårtan ville han ha. Och tre ljus förstås.

Virkat ut min bok: Apa och orm hos Sanne. Fika hos Ango.

15 januari 2011

Lite föda


Ivar önskade sig korv. 10 stycken ville han ha, men efter lite förhandlingar var vi överens om tre korvar och en morot. Jag hade inga jättebra korvfärger hemma, så det blev danska pølser.

Mycket nytt virkat ur min bok: Stickiga fingar har gjort robot, prinsessa, orm och fika. Den lilla gröna har virkat apa och orm. Tax hos lille hottentott, dinosaurie hos Karina och hos Sisters in Yarn, krokodil hos Pernilla och flera nya bilder på Facebooksidan. Lägg gärna upp bild där om du har Facebook, men ingen blogg.

07 januari 2011

E som i Elin

Ungefär lika långsamt som det går med bloggandet just nu, lika trögt går det med virkningen och fotandet. Ett par grejer fick jag i alla fall ihop till jul och en av dem lyckades jag även fånga på bild. Ett litet E till brorsdottern.

Virkade ni något ur min bok till jul? Och ni som fick boken i julklapp, har ni hunnit göra något än? Säg till om ni bloggar om det, eller lägg upp bild på Facebook-sidan!

Sju sorters garn har virkat ett helt gäng och Fröken Blund två fina taxar.